Först när jag gjorde testerna kunde jag inte förstå det va sant, jag gick till ungdomsmottagningen och gjorde ett till graviditetstest. När hon kom tillbaka och sa att det va positivt, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gick tillbaka några dagar senare och pratade med en som jobbade där, jag skulle behålla det. Jag skulle få en alldeles egen bebis.

Jag visste inte hur jag skulle berätta det för någon , jag hade redan berättat det för mamma dagen innan jag gick till ungdomsmottagningen. Men jag kunde inte berätta för pappa. Så mamma fick göra det, och jag visste redan hur det skulle bli. Han hatade mig , han ville inte ha någonting med mig att göra. Jag fick klara mig själv. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen ,  jag ville ju inte direkt ta bort det. Det kändes så jävla fel . Jag accepterade att jag skulle få klara mig själv utan pappas stöd. Men mamma började bli på mig mer och mer , hon skrek att jag var tvungen att växa upp och att börja bete mig som en mamma. Mina tankar och känslor blandades en massa , men jag höll fortfarande fast vid beslutet att ha kvar bebisen. Fler och fler började få reda på det , folk började dömma mig mer och mer , dum i huvudet var nog den stämpeln jag fick. Jag gick på soc som vanligt , så började dom ta upp att robbin inte skulle få ha någon som helst kontakt med barnet när det kom , och att om jag umgicks med han och barnet samtidigt så skulle barnet tas ifrån mig. För att jag skulle va en olämplig förälder , hur kan jag vara en olämplig mamma som låter barnet umgås med sin pappa. Jag förstod ingenting. Sen började dom prata om att jag skulle få uppfostra barnet i fosterfamilj , för att jag inte längre fick bo hemma. Sen fick jag inte ha det överhuvudtaget , för att jag skulle få bo i fosterfamilj, få MST (?) och för att jag har ett självskadebeteende. Jag fattade inte hur dom kunde gör sådär mot oss, och jag började tänka mer och mer på barnets bästa. Jag vill ge mitt barn allt jag inte fick, en mamma. Sin riktiga mamma. Men insåg att jag bara skulle bli av med det i vilket fall som helst, det skulle inte få växa upp med sina riktiga föräldrar. Jag ville ge h*n den chansen i livet jag aldrig fick. Men jag ville inte att h*n skulle växa upp i någonannans famn , än min och robbins. Samtidigt som om jag/vi skulle få ha det , skulle det växa upp bland folk jag inte vill ska ha någonting med mitt liv att göra.  Det blev fel hur jag än gjorde.

Tisdag den 17 maj , åkte jag in till sjukhuset själv. Gjorde ett ultraljud och fick reda på att jag va i nionde veckan. Jag gjorde då det svåraste beslutet jag gjort i hela mitt liv, och valde att ta bort fostret.

Onsdag den 18 maj, åkte jag in till sjukhuset med min syster elin , 07:30 skulle vi va på östersundsjukhus.

Jag höll tårarna hela vägen hemifrån till sjukhuset. Jag ville inte visa hur svag jag verkligen kände mig. Jag ville inte göra det , men ändå så visste jag att det va det bästa för barnet. Runt 8:00 tiden , fick jag gå in i ett rum byta om till sjukhuskläder och lägga mig på en säng. Några minuter senare satte dom i en nål i armen med något lugnande (?). Sen blev jag förflyttad till operationssalen. Det sista jag kommer ihåg är att jag försökte he på mig ett hårnät..

Runt 10-11 tiden vaknade av panikångest, det va den västa smärtan jag någonsin varit med om , jag skrek & grinade , jag visste inte vart jag skulle ta vägen , jag ville rent utav bara dö. Jag visste vad jag hade gjort, jag hade dödat något som va mitt. Jag ångrar det så sjukt mke , även om alla säger det va bra att jag gjorde de. Vet jag att det va någonting jag alltid kommer att ångra. Alla säger det är starkt gjort, säger bara fuck u det är inte ett dugg starkt gjort. Jag hatar mig själv för det där...

Nionde veckan ♥
(Hade nyss ätit drf magen äh större än vad den ska..)